Fåfängans marknad - Band 1

En roman utan någon hjälte

William Thackeray

Från engelskan av C. J. Backman

Förra delen

Kopiering från denna bok får bara ske på institutioner som har ingått avtal med (svensk ekvivalent) och bara inom de avtalda, förnämnda ramerna.

Inledning.

William Makepeace Thackeray (1811—1863) var född i Calcutta och son till en högre ämbetsman i Ostindiska kompaniets tjänst. Han kom tidigt till hemlandet, studerade vid universitet i Cambridge och begav sig därefter på resor till kontinenten, varunder han bl. a. besökte Goethe i Weimar. Sin ansenliga förmögenhet förlorade han, delvis på grund av hasardspel och slösaktighet, delvis på grund av sin godtrogenhet. Vis av skadan och rik på erfarenhet, förvärvade Thackeray sitt uppehälle genom litterär och konstnärlig verksamhet; hans teckningar och karikatyrer voro länge lika uppskattade som hans kvicka och humoristiska skildringar ur franskt och engelskt sällskapsliv samt hans parodier på ihåliga litterära moderiktningar. Hans lugna och kloka sanningskärlek, hans oförvillade, allt genomskådande blick på olika former av flärd och fåfänga gjorde honom redan till en betydande författare.

Men det var först då han 1846—48 publicerade de av honom själv illustrerade månadshäftena av den stora romanen Vanity Fair, som det blev uppenbart, att han hörde till världslitteraturens mästare. Han kände sig som lärjunge till Fielding, och han ville ge en realistisk bild av världen; det är därför han kallade sitt verk ”en roman utan någon hjälte”, ty han utgick från sin erfarenhet, att hjältarna voro tunnsådda i verkligheten. Av de båda kvinnliga huvudpersonerna är den ena, Rebecka Sharp, en ovanligt begåvad, graciös, uppfinningsrik person, i sin art nästan snillrik, men en fullkomligt hård och hjärtlös egoist, i stånd till nästan vilken förbrytelse som helst. Den andra, Amalia, är rörande genom sin kvinnliga hängivenhet och sin godhet, men hon är en smula inskränkt och passiv. Den klara konsekvens, varmed denna rollfördelning genomförts, är ett bevis på Thackerays illusionslösa och nyktra syn. Han sympatiserar med Amalia, men idealiserar henne icke; han beundrar Rebecka, men förlåter henne icke.

Samma underbart säkra människokännedom präglar hela galleriet i Världsmarknaden. Med obeveklig skärpa tecknar Thackeray aristokrater och storborgare, officerare och äventyrare, sinsemellan ytterst olika, men överensstämmande på en punkt: i brutal egenkärlek och slaviskt kryperi för makten och penningen. De äro alla världsträlar. Man har beskyllt Thackeray för att ha givit en svartmålning av engelskt samhällsliv, och man har också anklagat honom för cynism. Den sista beskyllningen är i varje fall orättvis, om man i ordet cynism vill inlägga ringaktning för moraliska värden. I finkänslighet, i verklig humanitet, i varm uppskattning av osjälviskhet och godhet står den bittre, misstrogne Thackeray vida högre än de flesta sentimentala och optimistiska författare.

Världsmarknaden är oöverträffad som genomträngande psykologisk analys, men den är också beundransvärd som miljöskildring och tidsmålning; Napoleonkrigens slutfas och slaget vid Waterloo äro med utomordentlig historisk konst invävda i handlingen. Få diktare ha finare och riktigare än Thackeray betonat tidsmomentets betydelse, karaktärernas förändring och omdaning under händelsernas tryck och årens gång. Även i detta stycke är han genomträngd av tanken vanitas vanitatum, alltings förgänglighet. Det ger hans verk ett väldigt perspektiv, en fläkt av historiens tragik. Romanen har under hans händer vuxit till epos; det har med rätta framhävts, att både Tolstoj i Krig och fred och Thomas Mann i Buddenbrooks ha tillgodogjort sig Thackerays nyskapelse.

Världsmarknaden var Thackerays första mästerverk, men icke hans sista. Samtidsskildringen Arthur Pendennis (1848—50), den historiska romanen Henry Esmond (1852) och familjehistorien The Newcomes (1853—55) stå på ungefär samma höjd. Thackeray, som genomgått svåra prövningar — ett lyckligt äktenskap avbröts genom hustruns sinnessjukdom — och som genom en ytterst ansträngande författar- och föreläsarverksamhet återupprättat sin förstörda ekonomi, avled redan vid 52 års ålder.

Framför Ridån.

Då föreställningens direktör sitter på bräderna framför ridån och ser ut över marknaden, överfalles han vid betraktandet av den stojande platsen av en känsla av djup melankoli. Där försiggår en hel del ätande och drickande, flirtande och koketterande, skrattande och motsatsen, rökande, grälande, stridande, dansande och spelande: grälmakare knuffas, sprättar giva kvinnorna ögon, skälmar länsa andras fickor, poliser hålla utkik, storskrävlare (andra storskrävlare, må fan ta dem) skräna framför sina stånd, bondtölpar bliga på de glittande danskonstnärerna och de stackars gamla sminkade akrobaterna, medan flyhänta personer bakom dem operera i deras fickor. Ja, detta är Världsmarknaden, visserligen ingen moralisk plats, inte heller någon vidare glad, men mycket bullersam. Se bara på aktörernas och gycklarnas ansikten, när de begiva sig ifrån sitt arbete, och Tom Fool som tvättar sminket av kinderna, innan han sätter sig ned till middagen med sin hustru och den lille Jack Pudding bakom tältduken. Ridån skall strax gå upp och han skall hjula runt och ropa: ”Hur står det till?”

En man med reflekterande läggning, som promenerar genom en sådan marknad, skulle förmodligen inte bli alltför överväldigad av vare sig egen eller andras munterhet. En lustig eller rörande episod roar och griper honom då och då; ett vackert barn som står och ser på ett pepparkaksstånd; en söt flicka som rodnar, då hennes fästman talar till henne och väljer ut en marknadsgåva åt henne; stackars Tom Fool, där borta bakom vagnen, mumsande tillsammans med den hederliga familjen, som lever av hans konster; men det allmänna intrycket är mera sorgligt än glatt. När man kommer hem slår man sig ned i en lugn, begrundande, icke helt och hållet människofientlig sinnesstämning och ägnar sig åt sina böcker eller sitt arbete.

Jag har ingen annan moral än denna att hänga på denna historia om Världsmarknaden. Somliga anse marknader överhuvudtaget omoraliska och undfly dem tillika med sitt tjänstfolk och sina familjer; kanske ha de rätt. Men dem som tänka annorlunda, som ha en svag eller mera överseende eller sarkastisk natur, kanske det kan roa att stiga in för en halvtimme och se på föreställningarna. Där bjudas scener av alla slag: fruktansvärda drabbningar, ståtliga och förnämliga ridprestationer, scener ur den fina världen och ur den mycket medelfina; kärlekshistorier för den känslige och uppvisningar i den lättare komiken, och alltsammans beledsagat av passande scenerier och strålande illuminerat av författarens egna talgljus.

Vad kan föreställningens direktör mer ha att säga? Uttrycka sin erkänsla för det vänliga mottagandet i alla de större städerna i England, där han uppträtt och blivit smickrande uppmärksammad av den offentliga pressens ansedda ledare samt av både hög- och lågadel. Han är stolt över att hans marionetter ha uppskattats av den bästa publiken i hela konungariket. Den beryktade lilla dockan Becky har sagts vara ovanligt rörlig i lederna och livlig i trådarna. Dockan Amalia har visserligen en mindre krets av beundrare, men är dock av artisten modellerad och klädd med den yttersta omsorg. Figuren Dobbin, ehuru skenbart klumpig, dansar dock på ett mycket lustigt och naturligt sätt. Den lille gossens dans har varit omtyckt av några, och lägg benäget märke till den omoraliske adelsmannens präktigt utstyrda figur, på vilken inga kostnader sparats och som gamle Nick kommer att draga in efter denna enda föreställning.

Och efter detta anförande samt med en bugning för det ärade auditoriet, drar direktören sig tillbaka och ridån går upp.

Första kapitlet.

Medan det närvarande århundradet ännu var i sin första ungdom, for, på en solljus junimorgon, en stor familjevagn, dragen i sakta lunk av två feta hästar i lysande seltyg och körd av en fet kusk i trekantig hatt och peruk, upp till den stora gallerporten till miss Pinkertons uppfostringsanstalt för unga damer. En svart betjänt, som vilade på kuskbocken bredvid den feta kusken, rätade ut sina krokiga ben, så snart ekipaget körde fram till miss Pinkertons skinande mässingsplåt, och då han ryckte i klocksträngen, syntes minst ett dussin unga huvuden titta ut genom de små fönstren på det ståtliga gamla tegelstenshuset. Ja, en skarp iakttagare skulle möjligen ha känt igen den lilla röda näsan på den vänliga miss Jemima Pinkerton själv då den lyfte sig över några geraniekrukor i fönstret till denna dams egen salong.

— Det är mrs Sedleys vagn, syster, sade miss Jemima. Sambo, den svarte betjänten, har just nu ringt på klockan, och kusken har en ny röd väst.

— Har ni avslutat alla de nödiga förberedelserna för miss Sedleys avresa, miss Jemima? frågade miss Pinkerton själv, denna majestätiska dam, som var Hammersmiths Semiramis, doktor Johnsons vän och korresponderade med själva mrs Chapone.

— Flickorna voro uppe klockan fyra i dag på morgonen och packade hennes kappsäckar, syster, svarade miss Jemima, och så ha vi bundit en stor blomsterkvast åt henne.

— Nå ja, en bukett, nästan lika stor som en höstack, vidare har jag lagt in i Amalias koffert två buteljer nejlikevatten åt mrs Sedley samt receptet för dess tilllagande.

— Och jag förmodar, miss Jemima, att ni skrivit av miss Sedleys räkning. Det är ju den här? Det är bra — nittiotre pund och fyra shillings. Var nu god och adressera den till John Sedley, esq. och försegla det här brevet, som jag skrivit till mrs Sedley.

I miss Jemimas ögon var ett egenhändigt brev från hennes syster, miss Pinkerton¹, ett föremål för lika vördnad som ett brev från en monark skulle ha varit. Endast då hennes elever lämnade anstalten eller då de ämnade gifta sig (samt en gång, då miss Birch dog i scharlakansfeber), plägade miss Pinkerton egenhändigt skriva till sina elevers föräldrar, och det var Jemimas åsikt, att om någonting skulle kunna trösta mrs Birch över hennes olycka, skulle det vara denna fromma och vältaliga epistel, i vilken miss Pinkerton meddelade händelsen.

Sedan detta brev blivit avslutat, skred miss Pinkerton till att skriva sitt eget och miss Sedleys namn på försättsbladet i ett Johnsons lexikon — det intressanta verk, vilket hon oföränderligen skänkte sina elever, då de lämnade pensionen. På pärmen infördes en avskrift av ”Rader ställda till en ung dam, då hon lämnade miss Pinkertons skola i Chiswick Mall, av den högt ärade salig doktor Samuel Johnson”. Lexikografens namn låg nämligen alltid på denna majestätiska kvinnas läppar, och ett besök, som han hade gjort henne, var upphovet till hennes rykte och framgång.

På tillsägelse av sin äldre syster, att taga fram ”diktionären” ur bokskåpet, hade miss Jemima tagit två exemplar av boken från det nämnda förvaringsrummet, och då miss Pinkerton hade slutat inskriften i det första, räckte Jemima henne det andra med en tveksam och blyg min.

— Åt vem är den här, miss Jemima? sade miss Pinkerton med högtidlig köld.

— Åt Becky Sharp, svarade Jemima, darrande i alla leder och rodnande över hela det vissna anletet och halsen, i det hon vände ryggen åt sin äldre syster. Åt Becky Sharp; hon ska också resa härifrån.

— Miss Jemima! utropade miss Pinkerton med de allra största bokstäver. Är ni vid edra sinnen? Ställ diktionären tillbaka i skåpet och våga aldrig vidare att taga er en sådan frihet.

— Ja, men syster, den kostar ju bara två shillings och sex pence, och stackars Becky skulle bli så bedrövad, om hon inte finge en.

— Skicka miss Sedley genast till mig! sade miss Pinkerton, och som stackars Jemima icke vågade yttra ett ord vidare, lunkade hon åstad, i högsta grad upprörd och nervös.

Miss Sedleys pappa var köpman i London och en person med en rätt vacker förmögenhet, medan miss Sharp var en på vissa villkor antagen elev, för vilken miss Pinkerton tyckte sig ha gjort alldeles tillräckligt, utan att vid hennes avresa bestå henne den höga äran av diktionären.

Ehuru man icke får sätta varken större eller mindre lit till skolmästarinnors brev än till inskrifter på gravvårdar, så händer det likväl alltemellanåt att, liksom det stundom inträffar att en person går ur detta livet, som verkligen förtjänar alla de lovord stenhuggaren inristar över hans ben — som är en god hustru, en god far, ett gott barn, en god maka eller make och verkligen lämnar en otröstlig familj i sorg över förlusten — så händer det alltemellanåt, säger jag, i en uppfostringsanstalt för det manliga och kvinnliga könet, att lärjungen är fullt värdig det beröm, som den opartiske läraren giver honom. Miss Amalia Sedley var just en ung dam av detta slag och förtjänade icke blott allt vad miss Pinkerton sade till hennes beröm, utan hade även många förtjusande egenskaper, vilka denna högtidliga gamla Minerva till kvinna icke kunde se, till följd av den olikhet i levnadsställning och ålder, som fanns mellan hennes lärjunge och henne själv.

Ty hon kunde icke blott sjunga som en lärka eller en mrs Billington och dansa likt Hillisberg eller Parisot och brodera vackert och stava nästan lika väl som själva ”diktionären”, utan hon hade dessutom ett så vänligt, glatt, ömt, milt, högsint hjärta, att det tillvann henne kärlek av envar, med vilken hon kom i beröring, alltifrån självaste Minerva ned till den stackars flickan i diskrummet och den enögda bakelsemadammens dotter, som fick tillåtelse att en gång i veckan sälja sina varor åt de unga damerna i pensionen. Hon hade tolv förtrogna hjärtevänner bland de tjugufyra unga damerna. Till och med den avundsjuka miss Briggs talade aldrig illa om henne; den höga och mäktiga miss Saltire (lord Dexters dotterdotter) medgav, att hon hade en intagande växt, och vad beträffar miss Swartz, den rika ullhåriga mulatten från S :t Kitts, så var hon, den dag då Amalia reste, i en sådan paroxysm av tårar, att man var tvungen att skicka efter doktor Floss och halvt döva henne med ammoniak. Miss Pinkertons tillgivenhet var, såsom man kunde vänta sig av denna dams höga ställning och upphöjda dygder, lugn och värdig, men miss Jemima hade redan lipat och snyftat åtskilliga gånger vid tanken på Amalias avresa och skulle, om hon icke fruktat för sin syster, rentav fått ett hysteriskt anfall, likt arvtagerskan från S :t Kitts, som, i parentes sagt, betalte dubbel avgift. En sådan sorgelyx tillstädjes emellertid endast privilegierade pensionärer. Den stackars Jemima hade alla räkningarna och tvätten och lagningen och puddingarna och silvret och porslinet och tjänstfolket att övervaka. Men varför tala om henne? Det är antagligt, att vi icke vidare skola få höra talas om henne från detta ögonblick ända till tidernas ända, och att hon och hennes vördnadsbjudande syster, då de stora gallerportarna en gång tillslutas om dem, icke vidare skola träda ut därifrån in i denna lilla historievärld.

Men som vi komma att se Amalia rätt ofta, skadar det icke att genast vid början av vår bekantskap säga, att hon var en av de bästa och älskligaste varelser, som någonsin levat, och en stor välsignelse är det, både i livet och romanerna, där det (i synnerhet i de senare) överflödar av skurkar av det mörkaste slag, att ha en så oskyldig och hjärtlig varelse till vårt ständiga sällskap. Som hon icke är någon hjältinna, behöver hennes person icke någon beskrivning; ja, jag fruktar verkligen, att hennes näsa var en smula för kort och att hennes kinder voro icke obetydligt för mycket runda och röda för en hjältinna, men hennes ansikte blomstrade i hälsans rosenfärg, och hennes läppar myste med de allra friskaste leenden, och hon hade ett par ögon, vilka lyste med den gladaste och mest oskuldsfulla glättighet, undantagandes då de fylldes med tårar, och detta hände en god del för ofta, ty den enfaldiga varelsen skulle nödvändigt gråta över en död kanariefågel eller över en råtta, som katten händelsevis hade fått fatt i, eller över slutet på en roman, om än aldrig så dumt, och vad det beträffar att säga ett omilt ord åt henne — ja, så mycket värre då för den som var hårdhjärtad nog att göra det. Själva miss Pinkerton, den stränga och upphöjda kvinnan, upphörde att gräla på henne efter den första lektionen, och ehuru hon icke förstod sig mera på känslighet än på algebra, gav hon samtliga lärarna särskilda order att behandla miss Sedley med den yttersta mildhet, emedan sträng behandling vore skadlig för henne.

Då nu avskedsdagen kom, var miss Sedley således högeligen förbryllad, hur hon skulle bete sig i fråga om sina båda vanor att skratta och gråta. Hon var glad över att få fara hem, men likväl på samma gång i högsta grad sorgsen över att behöva lämna skolan. Under de tre sista dagarna följde henne den lilla fader- och moderlösa Laura Martin som en liten hund. Hon hade att giva och mottaga minst fjorton presenter — och att giva fjorton högtidliga löften att skriva varje vecka. — Skicka mina brev under kuvert till min morfar, lord Dexter, sade miss Saltire, vilken, i förbigående sagt, var tämligen knusslig av sig. — Tänk aldrig på postportot, utan skriv var enda dag, min älskling, sade den häftiga och ullhåriga, men frikostiga och ömhjärtade miss Swartz, och lilla Laura Martin (som nyss hade börjat att skriva medelstor handstil) fattade sin väns hand och sade, i det hon allvarligt såg upp i hennes ansikte: — Amalia, när jag skriver till dig, ska jag kalla dig mamma. Men allt detta är detaljer, vilka Jones, som läser denna bok i sitt klubbrum, utan tvivel skall förklara för i högsta grad narraktiga, vardagliga, pjollriga och ultrasentimentala. Ja, jag kan se, huru Jones (vars ansiktshy är något uppdriven av fårsteken och vinbuteljen) tager upp sin blyertspenna och stryker under orden narraktig, pjollrig etc. och till dessa lägger den egna anmärkningen: fullkomligt sant. Nå ja, han är en man med högstämt snille och beundrar det stora och heroiska i livet och romanen, och därför är det bäst att han låter varna sig och ser sig om på annat håll.

Nå, sedan miss Sedleys blommor och presenter och kappsäckar och hattaskar hade av mr Sambo blivit ordnade i vagnen tillsammans med en mycket liten och väderbiten gammal läderkappsäck med miss Sharps kort nätt fastspikat därpå, vilken framräcktes av Sambo med ett grin och inpackades av kusken med ett motsvarande hånlöje, kom nu omsider skilsmässans stund, och det sorgliga i detta ögonblick blev betydligt förminskat genom det beundransvärda tal, som miss Pinkerton ställde till sin förra elev. Icke för att avskedstalet fick Amalia att filosofera eller att det på något sätt beväpnade henne med ett lugn, som var en följd av skäl och tröstegrunder, men det var odrägligt tråkigt, högtravande och långtrådigt, och som miss Sedley ännu i hög grad hade fruktan för sin skoiförestånderska för ögonen, vågade hon icke i hennes närvaro hängiva sig åt några utgjutelser av personlig sorg. En korintkaka och en butelj vin voro framsatta i salongen, liksom vid de högtidliga tillfällen, då elevernas föräldrar avlade sina besök, och sedan man njutit av dessa förfriskningar, stod det miss Sedley fritt att resa.

— Ska ni inte gå in och taga avsked av miss Pinkerton, Becky? sade miss Jemima till en ung dam, vilken ingen brydde sig om och som själv kom ned för trappan med sin hattask.

— Jag förmodar, att jag måste det, sade miss Sharp lugnt och till stor förvåning för miss Jemima, och då den senare hade knackat på dörren och erhållit tillåtelse att stiga in, trädde miss Sharp fram på ett mycket obesvärat sätt och sade på franska språket med ett fulländat uttal:

— Mademoiselle, je viens vous faire mes adieus (jag kommer för att säga er farväl).

Miss Pinkerton förstod icke franska språket, hon endast handledde dem, som förstodo det, och i det hon bet ihop sina läppar och satte upp sitt vördnadsbjudande och med en romersk näsa prydda huvud, på vars topp en stor och högtidlig turban tronade, sade hon:

I det Hammersmiths Semiramis så talade, vinkade hon med ena handen, både till ett avskedstecken och för att giva miss Sharp tillfälle att trycka ett av fingren, som för detta ändamål var utsträckt.

Miss Sharp lade emellertid blott och bart sina händer över varandra med ett mycket kallt leende och en dito bugning samt vägrade att mottaga den henne erbjudna äran, varvid Semiramis satte sin turban i vädret mera förtrytsamt än någonsin. Det var i själva verket en liten strid mellan den unga damen och den gamla, och den senare drog det kortare strået.

— Gud välsigne er, mitt barn! sade hon, i det hon omfamnade Amalia och under tiden blängde bistert över flickans axel på miss Sharp.

— Kom med, Becky! sade miss Jemima, i det hon i stor förskräckelse drog den unga flickan med sig ut, och salongsdörren tillslöts efter dem för alltid.

Nu kommo bråket och avskedet där nere. Ord äro ur stånd att beskriva det. Alla tjänarna voro ute i förstugan — alla de kära väninnorna — alla de unga damerna — och även dansmästaren, som alldeles nyss hade anlänt, och där var ett sådant trängande och omfamnande och kyssande och gråtande (tillika med miss Swartz’, den privilegierade elevens, snyftningar inne i hennes rum), som ingen penna kan avmåla och som det ömma hjärtat gärna skulle vilja förbigå. Äntligen voro omfamningarna överståndna, och de skildes åt — det vill säga, miss Sedley skildes från sina vänner. Miss Sharp hade några minuter förut helt blygsamt stigit upp i vagnen. Ingen grät över, att hon reste.

Sambo med hjulbenen slog igen vagnsdörren efter sin unga gråtande härskarinna och hoppade därefter upp bakpå vagnen.

— Vänta! ropade miss Jemima, i det hon kom springande till porten med ett paket. Det är några smörgåsar, min söta vän, sade hon till Amalia. Ni kunna bli hungriga, ska ni veta; och Becky, Becky Sharp, här är en bok åt er, som min syster — det vill säga, jag — Johnsons diktionär, ni vet; ni får inte lämna oss utan den. Farväl! Kör på, kusk! Gud välsigne er!

Och den goda varelsen gick tillbaka in i trädgården, överväldigad av rörelse.

Men se! Just som vagnen for av, stack miss Sharp sitt bleka ansikte ut genom fönstret och rentav kastade boken tillbaka in i trädgården.

— Nej, jag har väl då aldrig ... sade hon, vilken djärv ... Hennes sinnesrörelse hindrade henne från att fullborda meningen.

Vagnen rullade bort, de stora portarna voro stängda, och klockan ringde till danslektionen. Världen ligger framför de båda unga damerna — farväl med Chiswick Mall!

Andra kapitlet.

Då miss Sharp hade utfört den i det föregående kapitlet omnämnda hjältemodiga handlingen och sett diktionären flyga över den stenlagda vägen i den lilla trädgården och slutligen falla ned vid den förbluffade miss Jemimas fötter, antog den unga damens ansikte, som hittills hade burit ett nästan svartgult uttryck av hat, en leende min, som knappast var mera intagande, och sjönk därefter tillbaka i vagnen i en behaglig sinnesstämning, i det hon sade:

— Så där mycket ger jag för diktionären, och Gud vare lovad, att jag är borta från Chiswick!

Miss Sedley blev nästan lika förskräckt över denna handling av trots som miss Jemima hade blivit, ty man skall besinna, att det endast var en minut sedan hon hade lämnat skolan, och sex års intryck utplånas icke på en så kort tidrymd; ja, hos somliga personer sitter denna bävan och förskräckelse från ungdomen kvar i hela deras liv. Jag känner till exempel en gammal herre om sextioåtta år, som sade till mig en morgon vid frukosten med en mycket uppskakad min: — Jag drömde i natt, att jag fick stryk av doktor Raine. Fantasien hade på denna kväll fört honom femtiofem år tillbaka. Doktor Raine och hans rotting voro lika förfärliga för honom då vid sextioåtta år, som de hade varit vid tretton. Om doktorn hade i kroppslig gestalt visat sig med ett stort björkris för sextioåttaåringen och sagt till honom med en skräckinjagande stämma: Pojke, knäpp ned by ...! Nå ja, som sagt, miss Sedley var i högsta grad förskräckt över denna handling av insubordination.

— Hur kunde du göra så, Rebecka? sade hon slutligen efter ett ögonblicks tystnad.

— Kanske du tror, att miss Pinkerton ska komma ut och befalla mig tillbaka i skamvrån? sade Rebecka skrattande.

— Jag hatar hela huset, fortfor miss Sharp i högsta grad förbittrad. Jag hoppas, att mina ögon aldrig skola återse det. Jag önskar sannerligen, att det låge på botten av Themsen, och om miss Pinkerton vote där med, skulle jag minsann inte hjälpa upp henne. Ack, vad det skulle glädja mig att se henne flyta i vattnet där borta, med turban och alltsammans, med håret strömmande efter sig och med näsan lik näbben på en båtsnipa!

— Å, tror du, att den svarta betjänten skall skvallra? utbrast miss Rebecka skrattande. Han må gärna gå tillbaka och tala om för miss Pinkerton, att jag hatar henne av allt mitt hjärta; ja jag önskar sannerligen, att han ville göra det, och jag önskar även, att jag hade tillfälle att bevisa det i handling. Under två år har jag endast lidit skymf och förolämpningar från hennes sida. Jag har varit sämre behandlad än någon piga i köket. Jag har aldrig hört ett vänligt eller gott ord, utom från dig. Jag har måst hålla uppsikt över de små flickorna i nedre klassen och tala franska med de unga damerna, till dess jag blev alldeles utledsen vid mitt modersmål. Men att tala franska med miss Pinkerton var bra lustigt, inte sant. Hon kan inte ett enda ord franska och var för stolt för att bekänna det. Jag tror, att det var detta som förmådde henne att göra sig av med mig, och därför tackar jag himlen för franskan. Vive la France, Vive l’Empereur! Vive Bonaparte!

— Å, fy skäms, Rebecka! utbrast miss Sedley, ty detta var den största hädelse Rebecka hittills hade yttrat, och att vid den tiden säga: ”Länge leve Bonaparte”! var ungefär detsamma som att säga: ”Länge leve Satan”! Hur kan du, hur vågar du hysa sådana syndiga, hämndfulla tankar?

— Om hämnden är syndig, så är den likväl naturlig, svarade miss Rebecka. Jag är inte någon ängel.

Man torde nämligen anmärka, att ehuru miss Rebecka Sharp under loppet av detta samtal (som ägde rum medan vagnen långsamt rullade längsefter flodsidan) två gånger hade haft tillfälle att tacka himmelen, hade hon för det första gjort det för det denna befriade henne från en person, vilken hon hatade, och för det andra för det den satte henne i stånd att bringa sina fiender i en viss bestörtning och förvirring, av vilka intetdera utgör något särdeles älskvärt motiv till tacksamhet mot försynen eller är sådant, som personer av ett milt och försonligt sinnelag skulle vilja begagna sig av. Miss Rebecka var således alls icke mild och försonlig. Hela världen behandlade henne illa, sade denna unga människohatare (eller rättare kvinnohatare, ty av den manliga världen kan hon icke sägas ännu ha haft mer än en högst ringa erfarenhet), och vi kunna vara så tämligen förvissade om att de personer av ettdera könet, som hela världen behandlar illa, fullkomligt förtjäna den behandling de röna. Världen är en spegel och återgiver åt varje människa avspeglingen av hennes eget anlete. Rynka pannan åt henne, och hon skall i sin tur se surt och bistert på dig, skratta åt henne, och hon skall befinnas vara ett glatt och trevligt sällskap, och sedan må de unga själva göra sitt val. Säkert är, att om alla människor försummade miss Sharp, visste man icke heller, att hon någonsin hade gjort en god gärning till en annans nytta, och icke kunde man gärna vänta, att tjugufyra unga damer samt och synnerligen skulle vara lika älskvärda som hjältinnan i denna berättelse, miss Sedley (vilken vi utvalt just precis av den anledning, att hon är den mest godhjärtade av dem alla, ty vad i all världen skulle väl annars kunnat ha hindrat oss att sätta miss Swartz eller miss Crump eller miss Hopkins såsom hjältinna i hennes ställe?) — icke heller, säger jag, kunde man gärna vänta, att var enda en skulle ha samma ödmjuka och milda lynne som miss Amalia Sedley, begagna varje tillfälle att besegra Rebeckas hårdhjärtenhet och dåliga lynne och genom tusende vänliga ord och tjänster åtminstone för tillfället slå hennes människofientlighet på flykten.

Miss Sharps fader var artist och hade i denna egenskap givit lektioner i teckning i miss Pinkertons skola. Han var en person med gott huvud, en trevlig sällskapskarl, en vårdslös arbetare samt hade en stor fallenhet för att sätta sig i skuld jämte en viss förkärlek för kroglivet. Då han var drucken, brukade han slå sin hustru och sin dotter, och den följande morgonen plägade han, då huvudvärken ansatte honom, fara ut mot världen för att den förbisåg hans snille samt med ganska mycken fyndighet och stundom på fullgoda skäl smäda de narrarna, hans medbröder i yrket. Som det var med yttersta svårighet han kunde livnära sig själv och stod i skuld hos alla möjliga människor på en mils omkrets kring Soho, där han bodde, beslöt han att förbättra sina omständigheter genom att gifta sig med en ung kvinna av fransk härkomst, som var operadansös till yrket. Miss Sharp häntydde aldrig på sin mors låga stånd, men plägade längre fram uppgiva, att Entrechat’s vore en ädel familj i Gascogne, och var mycket stolt över att härstamma från den. Ganska anmärkningsvärt är det även, att ju mera denna unga dam skred framåt i livet, desto mera tillväxte hennes förfäder i glans och rang.

Rebeckas mor hade någonstädes åtnjutit någon uppfostran, och hennes dotter talade det franska språket rent och med äkta parisiskt uttal. Detta var vid denna tid en högst ovanlig talang och ledde till hennes anställning hos den renläriga miss Pinkerton, ty då hennes mor hade avlidit och som hennes far icke ansåg det troligt, att han skulle kunna hämta sig efter sitt tredje anfall av delirium, skrev han ett manligt och rörande brev till miss Pinkerton, i vilket han rekommenderade det fader- och moderlösa barnet till hennes beskydd, och därefter nedsteg han i graven, sedan två exekutionsbetjänter hade tvistat med varandra över hans lik. Rebecka var sjutton år, då hon kom till Chiswick och antogs såsom elev på det villkor, att hon, såsom vi redan sett, skulle tala franska med eleverna, varemot hon skulle få fri kost och några guinéers lön om året samt rättighet att upphämta några smulor kunskap från de lärare, som meddelade undervisning i skolan.

Hon var liten och spenslig till sin gestalt, hade blek hy och guldrött hår och gick vanligen med ögonen nedslagna, men då de sågo upp, voro de mycket stora, egendomliga och tilldragande, så tilldragande, att hans ärevördighet mr Crisp, som nyligen hade kommit från Oxford och var adjunkt hos kyrkoherden i Chiswick, hans ärevördighet mr Flowerdew, förälskade sig i miss Sharp, sedan han hade blivit dödligt sårad i hjärtat av en blick från hennes ögon, vilken avsköts tvärsöver golvet i Chiswickkyrkan, från skolbänken bort till predikstolen. Denne bedårade unge man brukade stundom dricka te hos miss Pinkerton, för vilken han hade blivit presenterad av sin mamma, och föreslog verkligen någonting liknande giftermål i ett uppfångat brev, som den enögda bakelsemadammen hade fått i uppdrag att överlämna. Mrs Crisp efterskickades från Buxton och förde helt tvärt bort sin kärälsklige son, men blotta tanken på en sådan hök i Chiswickduvslaget framkallade en häftig sinnesrörelse i miss Pinkertons bröst, och hon skulle ha avlägsnat miss Sharp, om hon icke hade varit bunden vid henne medelst ett kontrakt. Icke heller ville hon någonsin riktigt tro den unga damens försäkringar, att hon aldrig hade växlat ett enda ord med mr Crisp, undantagandes under hennes egna ögon, då hon hade träffat honom vid tebordet.

Vid sidan av åtskilliga långa och starkt byggda unga damer i pensionen såg Rebecka Sharp ut som ett barn, men hon hade den olyckliga brådmognad, som fattigdomen alstrar. Mången björn hade hon talat med och avlägsnat från faderns dörr; mången krämare hade hon smekt och smickrat till gott lynne och till att bevilja kredit på ännu ett mål. Hon satt vanligen hos sin far, som var mycket stolt över hennes goda huvud, och hörde många av hans vilda stallbröders tal, vilket ofta var föga passande för en flickas öron, men hon hade aldrig varit flicka, sade hon, utan hon hade varit kvinna sedan hon var åtta år gammal. Ack, varför släppte miss Pinkerton en sådan farlig fågel in i sin bur?

Saken var den, att den gamla damen trodde Rebecka vara den mildaste varelse i världen, så utmärkt plägade Rebecka vid de tillfällen, då hennes far förde henne med sig till Chiswick, spela naiv och okonstlad. Hon trodde henne vara ett blygsamt och oskyldigt litet barn, och endast ett år före den uppgörelse, enligt vilken Rebecka hade kommit i hennes hus, hade miss Pinkerton majestätiskt och med ett litet tal förärat henne en docka, vilken i förbigående sagt var miss Swindles egendom, på vilken man hade lagt beslag, då man kom på denna unga dam med att i smyg leka med den under lektionstimmarna. Hur skrattade icke fadern och dottern, då de vandrade hem tillsammans efter soarén (det var vid ett av de tillfällen, då de offentliga föredragen hållas, varvid samtliga lärarna voro inbjudna), och hur miss Pinkerton skulle ha rasat, om hon hade sett den karikatyr av hennes själv, som den lilla skådespelerskan Rebecka förstod att göra av sin docka! Hon brukade hålla långa dialoger med densamma; den utgjorde en verklig fröjd för Newman Street, Gerhard Street och artisternas kvarter, och då de unga målarna kommo för att dricka sin toddy hos sin lättjefulle, utsvävande, kvicke och jovialiske äldre kamrat, brukade de regelbundet fråga Rebecka, om miss Pinkerton var hemma; hon var lika väl känd av dem, stackars människa, som mr Lawrence eller presidenten West. En gång hade Rebecka den äran att få tillbringa några få dagar i Chiswick, varefter hon förde Jemima hem med sig och gjorde en annan docka, föreställande miss Jemima, ty ehuru denna hederliga varelse hade givit henne sylt och namnam nog åt tre barn jämte en gåva av sju shillings vid avskedet, var dock flickans sinne för det löjliga starkare än hennes tacksamhet, och hon uppoffrade miss Jemima lika skoningslöst som hennes syster.

Katastrofen kom, och hon flyttade nu till Chiswick, som skulle utgöra hennes hem. Ställets stränga stelhet kvävde henne; bönerna och måltiderna, lektionerna och promenaderna, vilka voro ordnade med klosterlig regelbundenhet, nedtyngde henne, så att hon knappast kunde uthärda det, och hon tänkte med så mycken saknad tillbaka på friheten och fattigdomen i den gamla ateljén i Soho, att envar, hon själv inberäknad, trodde att hon tärdes av sorg över faderns död. Hon hade ett litet vindsrum, där pigorna hörde henne gå och snyfta och gråta om nätterna, men detta var av raseri och icke av sorg. Hon hade icke just varit van att förställa sig mycket, till dess hennes ensamhet nu lärde henne att hyckla. Hon hade aldrig förr varit i fruntimmerssällskap; hennes far var, ehuru utsvävande, en man med talang, och hans konversation var tusen gånger behagligare för henne än pratet av sådana bland hennes kön, med vilka hon nu träffade tillsammans. Den gamla skolförestånderskans högtravande fåfänga, hennes systers narraktiga godhjärtenhet, de äldre flickornas enfaldiga pladder och förtal samt guvernanternas kalla regelbundenhet plågade henne lika mycket. Den stackars flickan saknade därjämte ett milt, moderligt hjärta; eljest kunde möjligen det barnsliga pratet av de yngre flickorna, över vilka hon egentligen skulle hålla uppsikt, hava mildrat och intresserat henne, men hon levde ibland dem under två års tid, och ingen enda av dem sörjde över att hon reste sin väg. Den milda, ömhjärtade Amalia Sedley, var den enda person, vid vilken hon något så när kunde fästa sig, och vem kunde väl undgå att fästa sig vid Amalia?

De henne omgivande unga damernas lycka och större förmåner förorsakade Rebecka outsägliga styng av avundsjuka.

— Vad den där flickan kråmar sig, därför att hon är dotterdotter åt en lord! sade hon om den ena. Huru de fjäsa och krusa för den där kreolskan bara för hennes hundra tusen pund! Jag har tusen gånger mera huvud och behag än den där varelsen, trots all hennes rikedom; jag är lika väl uppfostrad som lordens dotterdotter, trots hela hennes granna stamträd, och likväl ser mig envar här över axeln; och likväl plägade herrarna, då jag var hemma hos min far, avstå från sina muntraste baler och tillställningar för att komma och tillbringa aftonen i mitt sällskap.

Hon beslöt att till vad pris som helst befria sig från det fängelse, i vilket hon befann sig, och började nu att handla på egen hand och för första gången uppgöra kombinerade planer för framtiden.

Till den ändan begagnade hon sig av de tillfällen till studier, som stället erbjöd henne, och som hon redan var hemmastadd i musik och språk, genomgick hon hastigt den lilla studiekurs, som den tiden ansågs tillräcklig för damer. I musik övade hon sig oupphörligt, och en dag, då flickorna voro ute och hon hade stannat hemma, hörde man henne spela ett stycke så väl, att Minerva helt visligen tänkte, att hon skulle kunna bespara sig utgiften till en musiklärare åt de yngre, och lät miss Sharp förstå, att hon hädanefter skulle komma att undervisa dem i musik.

Flickan vägrade emellertid, och detta för första gången och till den majestätiska skolförestånderskans stora förvåning.

— Jag är här för att tala franska med barnen, sade Rebecka helt tvärt, men inte för att lära dem musik och inspara pengar åt er. Betala mig och jag ska lära dem.

Minerva var tvungen att giva vika och kunde naturligtvis icke tåla henne alltifrån denna dag.

— I fem och trettio år, sade hon, och detta med fullt fog, har jag ännu aldrig sett någon, som vågat i mitt eget hus sätta sig upp mot min myndighet. Jag har närt en orm i min egen barm.

— Se så, tala nu inte sådana där tokerier! sade miss Sharp till den gamla damen, som var nära att svimma av bestörtning. Ni tog mig, därför att jag kunde vara er till nytta. Det är inte någon fråga om tacksamhet oss emellan. Jag hatar det här stället och önskar att lämna det. Jag ämnar inte göra mera här, än vad som jag är förbunden till.

Det var förgäves, som den gamla damen frågade henne, om hon visste att hon talade till miss Pinkerton. Rebecka skrattade henne mitt i ansiktet med ett ohyggligt sarkastiskt, demoniskt skratt, som var nära att skaffa skolförestånderskan ett hysteriskt anfall.

— Ge mig en summa pengar, sade flickan, och gör er av med mig, eller om ni hellre så vill, så kan ni skaffa mig en god plats i en adlig familj — ni kan det nog, om ni bara vill.

Och vid varje ytterligare ordväxling återkom hon ständigt till denna punkt: — Skaffa mig en plats — vi hata varandra, och jag är färdig att avlägsna mig.

Ehuru den hedervärda miss Pinkerton hade en romersk näsa och en turban och var lång som en grenadjär och ända hittills hade varit en oinskränkt härskarinna, kunde hon likväl icke i vilja eller kraft mäta sig med sin lilla lärling, och det var förgäves som hon kämpade med henne och sökte att skrämma henne. Då hon en gång tillrättavisade henne offentligen, hittade Rebecka på den förutnämnda planen att svara henne på franska, vilket bragte den gamla damen helt och hållet ur fattningen. För att kunna bibehålla sin myndighet i skolan blev det alldeles nödvändigt att avlägsna denna upprorsmakerska, detta vidunder, denna orm och denna eldbrand, och då hon nu fick höra, att sir Fox Crawleys familj behövde en guvernant, rekommenderade hon verkligen miss Sharp till denna befattning, så orm och eldbrand hon än var.

— Jag kan verkligen inte tadla miss Sharps uppförande annat än mot mig själv, sade hon, och måste medgiva, att hennes talanger inte äro av vanligt slag. Åtminstone i allt vad huvudet angår, gör hon heder åt uppfostringsmetoden i min skola.

På sådant sätt försvarade skoiförestånderskan rekommendationen inför sitt samvete; kontraktet upphävdes och lärlingen var fri. Den strid, som vi här omtalat på några få rader, räckte i flera månader, och då miss Sedley, som nu var sjutton år gammal, skulle lämna skolan och hyste vänskap för miss Sharp (detta är den enda punkten i Amalias uppförande, sade Minerva, som inte varit tillfredsställande för hennes skolmästarinna), blev denna bjuden av sin vän att tillbringa en vecka eller par i hennes hem, innan hon tillträdde sin plats som guvernant i en enskild familj.

Sålunda började världen för dessa båda unga damer. För Amalia var det en alldeles ny, frisk, lysande värld, där allt stod i blom. För Rebecka var det icke en alldeles ny värld, ja, om vi måste säga sanningen rörande den där Crispaffären, så hade bakelsemadammen antytt för en annan, som meddelade det åt en tredje såsom ett alldeles obestridligt faktum, att det hade varit mera mellan mr Crisp och miss Sharp än vad som hade berättats och att det där brevet var ett svar på ett annat brev. Men vem kan väl säga, hur saken verkligen förhöll sig? Om Rebecka också icke började sin värld, så började hon den åtminstone på nytt.

Då de unga damerna uppnådde tullbommen i Kensington, hade Amalia visserligen icke glömt sina skolkamrater, men hade avtorkat sina tårar och rodnat betydligt och känt sig helt förtjust över en gardesofficer, som hade fått ögonen på henne, då han red förbi och yttrat: — På min ära, en tusan så söt flicka! Och innan vagnen kom till Russell Square, hade man talat en hel hop om kuren på hovet och om de unga damerna nyttjade puder likaväl som styvkjortlar, då de presenterades, och om hon skulle få denna ära: på lordmayorns bal visste hon att hon skulle få komma. Och då de slutligen anlände hem, steg Amalia Sedley ur vagnen vid Sambos arm, så lycklig och så vacker som någon flicka i hela den stora staden London. Både Sambo och kusken kommo överens därom, och så gjorde även fadern och modern, och så gjorde envar av husets tjänare, medan de stodo nigande och krumbuktande och leende ute i stora förstugan för att hälsa sin unga härskarinna välkommen.

Det torde knappast behöva nämnas, att hon visade Rebecka samtliga rummen och allting i var enda av sina lådor och sina böcker och sitt piano och sina klänningar och alla sina halsband och broscher och spetsar och nipper. Hon yrkade på, att Rebecka skulle taga emot det vita karneolshalsbandet och ringen med turkosen samt en vacker blommig muslinsklänning, som hon nu hade växt ur, men som skulle komma att sitta alldeles ypperligt på hennes vän, och därjämte beslöt hon i sitt hjärta att be sin mor om tillåtelse att få ge sin vän den vita kaschmirschalen. Hon kunde ju själv mycket väl umbära den, eftersom hennes bror Josef nyss hade fört med sig två sådana åt henne från Indien.

Då Rebecka fick se de två kaschmirschalarna, som Josef Sedley hade fört med sig hem åt sin syster, sade hon fullkomligt sanningsenligt, att det måste vara bra roligt att ha en bror, och väckte lätt den ömhjärtade Amalias medlidande med att hon stod ensam i världen, en fader- och moderlös flicka utan släkt eller vänner.

— Men du vet, att du ändå inte är ensam i världen, Rebecka, sade Amalia; jag ska alltid vara din vän och älska dig som en syster — ja, det lovar jag dig!

— Ja, men att ha föräldrar, såsom du har — goda, rika, ömma föräldrar, som ge en allt vad man ber om och sin kärlek till på köpet, som är mera värd än allt annat! Min stackars far kunde inte ge mig någonting och jag hade inte mer än två klänningar i hela mitt våld! Och så att ha en bror, en älskad bror! Ack, vad du måste hålla av honom!

— Hur! Håller du inte av honom? du, som säger, att du håller av alla människor!

— Men Josef tycks inte bry sig mycket om huruvida jag tycker om honom eller inte. Han räckte mig två fingrar att trycka, då han kom tillbaka hem efter tio års frånvaro! Han är mycket god och snäll, men talar knappast till mig, och jag tror, att han tycker bra mycket mera om sin pipa än sin ... men här hejdade sig Amalia, ty varför skulle hon tala illa om sin bror? Han var mycket god emot mig, då jag var ett litet barn, tillade hon; jag var bara fem år, då han reste bort.

— Är han inte bra rik? sade Rebecka. Det påstås att alla indiska nabober skola vara ofantligt rika.

Kanske hade hon redan meddelat Rebecka denna omständighet, men denna unga dam tycktes icke komma ihåg det, utan bedyrade tvärtom, att hon hade väntat att få se en hel hop brorssöner och brorsdöttrar åt Amalia. Hon var riktigt ledsen över att mr Sedley icke var gift; hon tyckte precis, att Amalia hade sagt det, och hon var så förtjust i små barn.

— Jag trodde annars, att du hade fått nog av dem i Chiswick, sade Amalia, helt förvånad över sin väns plötsliga ömhet. Miss Sharp skulle icke heller vid en mera framskriden ålder ha utsatt sig för att yttra åsikter, vilkas osanning så lätt kunnat upptäckas, men vi måste komma ihåg, att hon ännu endast är nitton år, ovan vid att bedraga, stackars varelse, och tvungen att själv skaffa sig erfarenhet. Meningen i de ovan omnämnda frågorna, om man forskade efter dem i denna fyndiga unga dams hjärta, var helt enkelt denna: Om mr Josef Sedley är rik och ogift, vårföre skulle jag då inte gifta mig med honom? Jag har visserligen inte mer än fjorton dagar på mig, men det skadar i alla händelser inte att försöka.

Hon beslöt också inom sig att göra det lovvärda försöket; hon fördubblade sin ömhet mot Amalia, kysste det vita karneolshalsbandet, då hon satte det på sig, och